gylnedraaper.jpegSe for deg en kjellerpub full av staute krigere klare til innsats for den ariske rase. Seidler fylt med blonde dråper er overalt. Er det øl, brygget etter god germansk skikk? Gjett igjen…

Hvis du synes holocaustbenektere er fulle av piss, kan det hende det har mer for seg enn du tror. La meg forklare.

At nazister og det alternative kan være en god kombinasjon, er ingen nyhet. Prinsippet om at dersom man tror på en bisarr ting, tror man gjerne på flere bisarre ting, bør være velkjent for alle som har fulgt litt med på marginale miljøer.

Men noen ganger blir det nesten poetisk. Vi anbefaler at du ikke leser dette blogginnlegget rett før lunsj, eller hvis du er en sart sjel.

Svensken Lars Adelskogh er forfatter av boken En tom säck kan inte stå: myten om «förintelsen i gaskamrarna» i Auschwitz, som man ikke vinner noen premie for å gjette hva inneholder. Adelskogh har også oversatt boken Kritikkulturen: en evolutionär analys av judiskt engagemang i 1900-talets intellektuella och politiska rörelser av amerikaneren Kevin MacDonald. Her får man heller ingen premie for å gjette innholdet, men boken har et så sobert omslag og omfattende fotnoteapparat at den har dukket opp på flere merkelige steder.

Man kan ikke leve av å skrive og oversette nazistlitteratur i Norden. Så Adelskogh har flere ben å stå på. For eksempel har han oversatt to av David Ickes bøker til svensk og drevet alternativbladet Nexus som blandet alternativmedisin med konspirasjonsteorier og åndelige spekulasjoner. Gamle numre av tidsskriftet dukker opp i nazistiske nettbutikker.
I Nexus skrev Adelskogh en innføringsartikkel om det som blant alternative mennesker gjerne kaller urinterapi, og som blant ikke fullt så alternativt anlagte kalles å drikke sitt eget piss.

(I parentes bemerket kan du lese mer enn du sannsynligvis vil vite om urinterapi her. Kortversjonen er at dette er en urgammel medisinsk praksis med omtrent samme helsemessige gevinst som å ofre kyllinger, men lite tyder på at det er farlig for noe mer enn din egen verdighet.)

Vi sakser noen høydepunkter fra Adelskoghs artikkel:

«Nästa steg innebär att du tar en droppe urin på tungan. Smak och lukt är viktiga redskap i urinterapi. Med dessa fina sinnen lär du dig att bedöma urinens kvalitet.»

«Steg för steg ökar du den mängd urin du tar in i munnen och sväljer, tills du kan dricka ett helt glas urin och känna dig själsligt och kroppsligt oberörd därav. Under detta anpassningsskede kan du dricka urinen utspädd med vatten eller fruktsaft, om det känns motbjudande att dricka urinen som den är. Förr eller senare måste du kunna dricka din urin outspädd.» …

«Nu är du redo att gå över till endera av de tre grundläggande «programmen» i urinterapi: 1) en gång om dagen, 2) tre gånger om dagen eller 3) fasta med urinterapi.»

Punkt 3 er altså at man utelukkende lever på sin egen urin.

Og smak på denne:

«Vid vissa sjukdomar blir urinen tjock, skarp och skenbart omöjlig att förtära. Man bör försöka utnyttja denna urin, även om det verkar svårt. Tjock och ringa urin kan innehålla mineralsalter och andra kroppsegna värdefulla ämnen. Skölj ned med mycket vatten!»

Så dersom du vil si at holocaustbenektere er fulle av piss, har du her et tilfelle der det beviselig er sant.